Maj är en tid då allt slår ut, ibland lite för mycket. Vårgrönskan är färsk, intensiv, nästan neonlik i solljus. Men så kommer de där grå dagarna, när molnen lägger sig som ett mjukt filter över landskapet. Och det är då magin händer, färgerna lugnar ner sig, blir mjukare, mer poetiska. Perfekta att fånga på bild.
Jag gav mig nyligen ut till ett naturreservat nära mig just för att fånga den där känslan. Det var en sådan där stilla majdag, fukt i luften, fågelkvitter och en lätt vind som drog genom gräset. Och mitt bland allt det gröna, ett gäng får. De gick och betade lugnt, som små mjuka kommatecken i landskapet.
Det var precis det jag sökte. Den där dämpade färgskalan som bara uppstår när himlen är jämngrå. Då exploderar inte färgerna, de viskar.
Grönskan blir djup och sammetslen, kontrasterna mjuka, ljuset jämnt. Det är då kameran får jobba med stämning snarare än skuggor.
Grönskan blir djup och sammetslen, kontrasterna mjuka, ljuset jämnt. Det är då kameran får jobba med stämning snarare än skuggor.
Att stå där, mitt bland fåren och fågelsången, var som att kliva in i en annan rytm. En som inte rusar. En där det är okej att bara stå still och betrakta. Det påminde mig om varför jag älskar att fotografera i naturen, inte bara för motiven, utan för känslan jag får när jag är där.
Kanske har du också ett naturreservat i närheten där det går får? Kolla upp det. Ta med kameran nästa gång himlen är grå och gräset är vått. Det kanske inte ser ut som “perfekt fotoväder”, men det är då du hittar det där stillsamma, det vackra, det som känns på riktigt.
Så nästa gång maj blir mulen, ge dig ut ändå. Fota, andas, lyssna. För det är i det lågmälda ljuset de mest stämningsfulla bilderna föds.
Och nu en sista fråga: får jag får-bomba dig? Här kommer några fler bilder på de där ulliga charmtrollen som inte bara är bedårande utan också producerar mjuk ull. Kanske får du ett leende på läpparna, kanske en längtan efter att själv ge dig ut i naturen och hälsa på ett gäng betande får. För visst är det något rofyllt med deras närvaro, som små mjuka påminnelser om att livet inte behöver gå så fort.
Så luta dig tillbaka, scrolla långsamt och låt ullchocken värma både hjärta och sinne.
Vi ses snart igen ❤️
Inga Svensson
Wordpicture Studio
